Det har länge ansetts finnas en motsättning mellan populärkultur och finkultur, samt mellan de som konsumerar populärkultur och de som konsumerar finkultur. Men är motsättningen verkligen så tydlig som många vill framställa den som? Och vad är egentligen populärkultur och finkultur?

Populärkultur kallas också popkultur, och kan beskrivas som de kulturella uttryck som riktar sig mot, och konsumeras av, de stora massorna. Som exempel på sådan kultur kan nämnas tv-serier, detektivromaner, popkonst och popmusik. Det som karakteriserar populärkulturen är till exempel att den produceras i betydligt större volymer än finkulturen, och att den är mer lättillgänglig (det vill säga lättare att förstå för fler människor). Även aktiviteter kan kategoriseras som populärkultur eller finkultur – att köra gokart i Stockholm på O’Learys skulle till exempel sannolikt av de flesta klassas som populärkultur, medan det anses vara finkultur att gå på en teaterföreställning eller en poesiuppläsning.

Finkultur, å andra sidan, är således de kulturuttryck som av många beskrivs som ”svåra”, till exempel modern konst, lyrik, opera, litteratur och klassisk musik. Den underliggande värderingen i uttrycket är självklart också att dessa ”svårare” kulturformer är mer värdefulla eller bättre än populärkulturen. Historiskt har finkulturen förknippats med överklassen, men detta har mer och mer luckrats upp. Numera är det vanligare att begreppet finkultur förknippas med en slags kulturelitism som bara vissa kulturvetare och kritiker ägnar sig åt, till exempel i kultursidorna i de stora dagstidningarna.

Den uppmärksamme kan dock ha märkt av en förändring i hur dagstidningarna såväl som gemene man talar om finkultur och populärkultur, nämligen att det görs allt mindre skillnad på dessa två kulturformer. Man kan säga att populärkulturen har höjts upp till samma nivå som finkulturen, och att det som tidigare inte skulle ha fått uppmärksamhet från vare sig tidningarnas kulturredaktioner eller kulturpolitiker numera omtalas, belönas och värderas på samma sätt som traditionella kulturformer. Som exempel kan nämnas att man numera studerar graffitti (som är en form av popkonst) på konstutbildningar, och att Kulturrådet ger bidrag till svenska indiepopartister.

Det finns dock fortfarande undantag. Det kommer till exempel sannolikt att dröja länge innan buskisteatern eller superhjältefilmer från Hollywood kommer att få en plats i kulturens finrum.